Arkiverad

Universitetet från en annan värld

Temaartiklar Teknik & uppfinningar
Publicerad: 12.10.2009

Ett campus som inte finns. Illusioner av samtal och bittar på kaffebordet. Välkommen till ön Edu Finland, gemensam för alla Finlands läroinrättningar.

Er flygande reporters direktsändning från Second Life, var så goda.

Jag står framför Helsingfors universitets centrum för undervisningsteknologi. Byggnaden ser främmande ut. Den har en paviljongliknande gestalt och består av två våningar. Den undre påminner om ett kontor och i övre våningen finns en terrass med vilstolar. Som föreläsningssal tjänar en amfiteater på gården.

Jag ser själv främmande ut: längre, slankare och betydligt muskulösare än normalt. När man kan forma sitt utseende genom att trycka på en knapp är det lätt att hänge sig åt fåfänga.

Närmare bestämt är det inte jag själv som befinner mig på platsen, utan mitt virtuella jag: en avatar vid namn “Juha Bruun”. Och byggnaden jag ser framför mig är ingen av universitetets fastigheter. Det är egentligen inte ett hus över huvud taget – utan en virtuell gestaltning av Helsingfors universitet i den massiva virtuella världen Second Life.

Tomten på ön Edu Finland, gemensam för alla Finlands läroinrättningar, är inte planerad av universitetets arkitekter, utan av Sami Andberg som tidigare arbetat för centret för undervisningsteknologi. Han planerade den våren 2008 vid sidan av sitt ordinarie arbete.

En stillsam söndag

Second Life, som öppnades 2003 av det USA-baserade företaget Linden Lab, är en av världens mest populära virtuella världar. Där har skapats 15 miljoner avgiftsfria användarkonton enligt Linden Labs. Varje stund rör sig närmare 40 000 besökare i världen som består av tusentals öar.

Skärgården präglas framför allt av frihet. Användarna kan själva bygga hus och föremål, idka handel och arrangera olika evenemang. Och besöka Helsingfors universitet.

Den här söndagskvällen kan man i lugn och ro promenera runt universitetstomten på det virtuella campusområdet. Man skulle kunna skriva in sig på universitetets webbsidor via datorerna i nedre våningen och skicka e-post till Andberg. I amfiteatern skulle man kunna titta på en utsändning om universitetets audiovisuella tjänster – ifall stunden var en annan och där var något på gång.

Jag slår mig ner på en stol vid flodstranden och bläddrar i den virtuella boken. I minnet dyker Reuters Second life-redaktör Adam Pasicks blaserade attityd upp. Han stängde nyhetsbyråns virtuella kontor förra året, eftersom han tyckte att det inte hände något i den virtuella världen.

Bitbulle på fredag

Det virtuella universitetet och dess omgivning på Second Life.

Jag återvänder på fredag. Nu är det liv på campus.

Universitetet stöder inte officiellt Second Life-tjänsten, men de informella fredagsträffarna på det virtuella campusområdet är en tradition som fått fotfäste.

Bland de användare som utbyter erfarenheter och småpratar med varandra känner jag igen Andberg, som här går under namnet “Sammy Breiz”, och stödpersonen för medicinska fakultetens webbundervisning Marja Silenti, “Maria Sideways”.

Till nyheterna på det virtuella campusområdet hör i varje fall den virtuella motsvarigheten till Gumtäkts vetenskapscampus [Kumpula Science Campus]. Detta virtuella Exactum har placerats som granne till det västfinländska Vasa universitet och det virtuella sjukhus som skapats av de medicinska fakulteterna i Finland tillsammans.

Helsingfors universitet har inte ordnat mycket undervisning i Second Life ännu. Jag får ändå höra en ivrig beskrivning av universitetets öppning, som bevittnades i direktsändning från Solennitetssalen av avatarerna.

Samma sändning kunde de ha tittat på också på universitetets webbsida. Varför släpa sitt virtuella arsle till ett virtuellt campus?
Idén finns i den gemenskap som uppstår. Att sitta tillsammans skapar feeling, svarar Silenti.

Hon erkänner att många anser Second Life vara bara strunt.
Men så var det med bloggarna också. Man tänkte att ingen skulle vara intresserad av att läsa andras pladder.

När man lyssnar på Silenti med kumpaner är det svårt att låta bli att övertygas, åtminstone lite. Bänken vi sitter på finns inte, och på bordet finns inga bullar utan endast bittar. I verkligheten hör jag ingen tala. Ändå är illusionen om en diskussion på ett konstigt sätt verklig.

I slutet av kaffepausen får jag ytterligare ett prov på den virtuella världens glädjeämnen. Då flyger vi allihopa för att titta på byggnadsplatsen för det virtuella sjukhus som Silenti fått till stånd. I Second Life kan alla flyga. Vad kunde vara roligare än det.

Estraden är fri

Några dagar senare siktar jag in experten på datateknik vid Gumtäkt campus Sami Palhomaa när han flyger runt det virtuella Exactum. Byggarbetet är nästan avslutat. Huset är med förlov sagt betydligt mera imponerande än centrum för undervisningsteknologi.

Jag svävar fram till Palhomaa för att fråga för vilket ändamål huset är byggt.
Det här experimentet. Vi har för vana att vara med bland de första om än det ena, än det andra. Vi får se vad det här kan behövas till. Verksamheten får söka sina former själv.

Samma inställning präglar allt byggande i Second Life. Det virtuella campuset är också till att börja med ett projekt för ett år. En eventuell fortsättning klarnar under användningen.

Just nu är det svårt att säga om de virtuella världarna är Internets framtid, en leksak eller en modenyck. Det bästa svaret på frågan får man om man då och då tittar in på Second Life för att se efter om det har kommit invånare till de skapade platserna eller om bitsnickarna har byggt öde öar.


http://secondlife.com

http://slurl.com/secondlife/EduFinland/100/214/25

Text: Juha Merimaa, Helsinki University Bulletin eHUB