Arkiverad

Farligt att vara kvinnlig journalist i Afghanistan

Temaartiklar Globalt & lokalt
Publicerad: 12.01.2009

Sayeda Mojgan Mostafati är klädd i en glödande röd indisk dräkt, men i sitt hemland rör hon sig aldrig ute utan en lång kappa, inte ens på sommaren. Kappan är ett tecken på försiktighet och självcensur som kvinnor och kvinnliga journalister i Afghanistan måste ägna sig åt, på sin väg mot lite större frihet.

- Vi vill att kvinnor ska kunna arbeta som journalister precis som män, säger Sayeda Mojgan Mostafati. Foto: Katri Simonen

Den vackra Sayeda är 35 år gammal och biträdande kvinnosaksminister i Afghanistan. Hon är också journalist och föreläser vid Kabuls universitets journalistiska institutions avdelning för tv- och radiojournalistik. Hon har två söner, som spelar för mycket datorspel enligt hennes tycke.

- Jag får ofta inbjudningar utomlands men skickar oftast någon annan istället. Jag har så mycket arbete, säger hon.

Kvinnosaksministeriet har minst pengar

Nyligen blev Afghanistans nationella verksamhetsplan för kvinnofrågor, NAPWA, klar vilket den biträdande ministern gläder sig åt.

- Programmet är täckande och vi har införlivat nya strategier. Men programmets genomförande hänger på om vi får finansiering av det internationella samfundet, säger Sayeda. Exempelvis har UNFPA (Förenta Nationernas befolkningsfond) lovat finansiera hälsovård och Japan lindringen av fattigdom bland kvinnor.

Många utländska tjänstemän arbetar inom Afghanistans administration. Under Sayeda arbetar t.ex. närmare tjugo personer från Indien, Pakistan, Frankrike, USA och Australien.

Sayedas blick mörknar när det blir tal om de afghanska kvinnornas situation. Kvinnorna har många barn och sliter hårt hela sitt liv utan att känna till att de har rättigheter. MOWA, dvs. kvinnosaksministeriet, vill räcka sin hjälpande hand men resurserna är små.

- Vi har halva befolkningen på vårt ansvar men av ministerierna har vi ändå den minsta budgeten.

Kvinnosaksministeriet är ofta utsatt för verbala och beväpnade attacker, liksom de övriga ministerierna. I början av hösten begicks ett bombattentat i kultur- och informationsministeriet.

Sayeda utnämndes till MOWA:s biträdande minister i början av året. Innan dess verkade hon som ministeriets informationschef.

Media är männens område

En ovanlig syn i Afghanistan: en kvinnlig journalist klädd i en burkha intervjuar en man för ett radioprogram om jordbruket i Maimana. Bild: knottleslie Flickr.com (Creative Commons)

Sayeda hann bara studera ett år vid Kabuls universitet innan talibanerna tog makten år 1991. Hennes familj flydde till Iran. Där började hon producera radionyheter på sitt språk dari som nittonåring. Hon avlade också en examen i journalistik i Iran.

Nu föreläser hon för Kabuls universitets mediestuderande.

- I min klass finns 50 studenter av vilka enbart fyra är flickor. Jag föreläser om medieforskning, lagstiftning, etik och reklam, berättar Sayeda.

I Afghanistan är man inte van vid att se eller höra kvinnor i media och kvinnojournalister ses inte med blida ögon. Att rapportera om våld mot kvinnor är också nytt och väcker indignation. Därför måste de kvinnliga redaktörerna idka självcensur och framskrida långsamt, menar Sayeda, för att undvika bakslag.

- Jag älskade journalistens yrke och älskar det fortfarande. Om jag kunde skulle jag göra reportage där man följer upp frågorna som behandlas, och letar rätt på den ansvarige, ända upp till förvaltningsnivå, säger Sayeda och fortsätter med att fråga: – För vad är det för nytta med att bara informera om problem?

Radion bästa redskapet

Enligt Sayeda är radion det bästa informationsredskapet, bland annat på grund av den stora mängden analfabeter i landet. Bild: shinemy Flickr.com (Creative Commons)

Afghanistan har gamla dagstidningar så som Anis, Hivot och Islah. Deras upplaga varierar mellan 5000 och 10 000, mot slutet av året minskar upplagan. Kvinnotidningarna Irshadon Naswaw och Mermon har funnits i 87 respektive 60 år.

- Tidningarna rapporterar med regeringens ord, konstaterar Sayeda. Den mest kända av oppositionens tidningar är Kabul Weekly.

I Kabul finns över 70 tv-kanaler om man räknar med satellitkanalerna, men ibland kan man bara titta på tv på natten, på grund av de allmänna elavbrotten och det dyra bränslet som generatorerna kräver. Det visas mycket indiska filmer.

Sayeda tycker att radion är det bästa informationsredskapet, bland annat på grund av den stora mängden analfabeter i landet. Regeringen har två radiokanaler och i provinserna finns tiotals självständiga radiostationer, också sådana som drivs av kvinnor och riktar sig till kvinnor.

- För en tid sedan mördades två kvinnliga journalister, den ena var chef vid en radiostation och den andra reporter. Manliga redaktörer har också dödats, berättar Sayeda om de afghanska journalisternas hårda verklighet.

Även om det är farligt att vara journalist i Afghanistan, speciellt kvinnlig journalist, hoppas Sayeda Mojgan att Suomen Naistoimittajat rf ska sätta igång ett program som utbildar kvinnliga journalister i Afghanistan. Därför tackade hon ja till inbjudan att besöka Finland.

- Vi vill att kvinnor ska kunna arbeta som journalister precis som män.

Text: Katri Simonen

Källan till den här texten och mer spännande läsning om andra länder finner du på:
Global.finland