Arkiverad

Ett steg närmare en rymdhiss?

Forskning & forskare
Publicerad: 10.09.2008

En hiss som tar människor ut i rymden är en av de vildaste visionerna inom nanovetenskap. Det pyttelilla kolnanoröret som upptäcktes 1991 är det första materialet som är så hårt att man i teorin kunde bygga en hiss upp i rymden av det.

Foto: Kai Nordlund

För hissen vore man tvungen att tillverka ett tillräckligt långt rep av nanorör, förklarar Kai Nordlund, professor i fysik.

För att det ska bli möjligt, måste två villkor uppfyllas: de enskilda kolnanorören måste vara så långa att man kan fläta ihop dem, och repet måste vara tillräckligt starkt.

Det första villkoret uppfylldes tre år sedan, då forskare i USA lyckades tillverka enskilda rör som var mer än en centimeter långa.

Möjligheterna att uppfylla det andra villkoret är enligt Nordlund mycket små. Man kan foga samman kolnanorör, men deras inbördes växelverkan är så svag, att repet inte skulle hålla för hissen.

Nordlunds forskargrupp försöker stärka bindningen mellan kolnanorören och rörknippets förmåga att leda elektricitet med hjälp av partikelbombardemang. De eventuella tillämpningarna blir till slut mer alldagliga än rymdhissen.

Nanorör används till exempel i bilmotorer, tennisracketar och elektronik. De rörknippen som vi studerar kan eventuellt också användas i kvantdatorer.

I allmänhet är föremålet för forskningen i nanovetenskap strukturer som består av mycket små delar. Nordlund ger oss en uppfattning om storleksordningen: när man jämför ett objekt som har en diameter på en nanometer med en fotboll, blir förhållandet det samma som mellan en fotboll och jordklotet.

Förenta Nationerna utlyste år 2005 till det internationella världsåret för fysik. Då hade det gått hundra år sedan Albert Einstein kom på relativitetsteorin.

Text: Liisa Voutilainen
Översättning: Valtasana Oy

Källa:
Helsingfors universitets vetenskapsnyheter