Arkiverad

“Finska fotbollsspelare är för kloka”

Forskning & forskare Idrott & hälsa
Publicerad: 13.01.2008

Tero Pilvi, 31, ser sportig ut. Han klär sig ledigt i trasiga jeans, det blänker ett halssmycke under t-skjortan. Det är lätt att föreställa sig Pilvi på fotbollsfältet. Nu är vi ändå i laboratoriet för oorganisk kemi. I korridoren finns nödduschar och varningsskyltar lite här och där: Släck inte branden med vatten. Här finns ett röntgenlaboratorium: Strålningsfara, tillträde förbjudet för obehöriga.

Pilvi skriver sin avhandling om tunnskiktforskning, mera specifikt atomskiktodling. Det är en teknik utvecklad i Finland, och med hjälp av den kan man framkalla atomtunna ytbeläggningar – tunnare och noggrannare än någonsin tidigare. Tekniken används i datorers mikroprocessorer, i rymdteknologin och mycket annat. Mynt och smycken kan beläggas med atomskikt så, att de inte oxiderar och mörknar.

Naturvetenskaper började intressera Tero Pilvi i gymnasiet och efter att ha avklarat armén sökte han till universitetet för att studera kemi. Som tonåring planerade Pilvi ändå inte att bli kemist; i stället drömde han om vida fotbollsfält.
Men Pilvi har inte behövt välja mellan en akademisk och en sportgren. Han har gjort båda. Kemistudierna var ett par år i uppehåll när Pilvi prövade sina vingar som proffsfotbollsspelare. Han har spelat i division ett i Sverige och Skotland och i division två i England.

De brittiska teamkompisarna var förvånade över att jag hade en studieplats vid ett universitet. De hade slutat skolan redan vid 15 års ålder och koncentrerat sig därefter på fotboll. Pilvi berättar att det har sagts att finska fotbollspelare är ”för kloka”.

Ett par år på proffsfälten var ändå nog. Nuförtiden spelar Pilvi inomhusfotboll, i division ett och ”sparkar boll med kompisar på somrarna”.

Sport och studierna kompletterar varandra bra enligt Pilvi. Att spela fotboll har vidgat världsåskådningen och gjort honom bekant med andra kulturer.
Tack vare min lagidrottsbakgrund är jag kanske mer öppen än vad jag annars skulle vara.

Det finns överraskande mycket gemensamt mellan professionell idrott och forskningsarbete.
En professionell idrottare har särskilda mål och medel för att uppnå dem. Det krävs hårt arbete. Det är det samma när man är forskare.


En 30 000-gångers förstoring av ett tunnskikt. I bilden finns det en YF3-hinna på kisel, fotograferat uppifrån.

I oorganisk kemi studerar man oorganiska föreningar såsom salter, metaller, metallkomplex samt många syror och alkalier.

Atomskiktodlingen, som Tero Pilvi studerar, är nanoteknologi. En nanometer är en miljondel av en millimeter, så det är fråga om verkligen små saker. Med hjälp av atomskiktodlingen kan man exempelvis göra en hinna som är lika tunn som en atom. Arbetets resultat kan inte ses med blotta ögat.

I atomskiktodlingen fastnar den förgasade källmetallen på materialet som ytbeläggs. Källmetallen (på ytan av det ytbelagda materialet) förvandlas till ett metallskikt med hjälp av syre. Eftersom metallen är i förgasad form kan den täcka hål och fåror jämnt – i ett atomtunnt skikt. Man odlar skikten så många gånger som det behövs. De olika skikten kan vara olika metaller.

Tunnskikten används speciellt i mikroelektroniken. Tack vare dem blir datorer och mobiltelefoner mindre år efter år, trots att det finns mer och mer elektronik i dem.

Artikelns författare Hertta Vierula är nättidning Luovas redaktionssekreterare. Hon tycker om fängslande historier, vackra böcker och träffande ord.